Att kämpa för något

Nyligen spenderade jag en vecka i Tyskland, bland annat för att se hur nationalister kämpade i ett land med hårdare lagar mot allt vad nationellt heter och för att själv hämta hem lite inspiration. Bland annat träffade jag ett par nyckelpersoner i ett projekt som idag inte är så känt, men som kommer att lanseras hårdare inom en snar framtid. På svenska kallas de för ”Aktion för Europa”. Deras sätt att bedriva kamp på fick mig att tänka till.

De besökte oss i det hus vi bodde i, hade med sig sina gitarrer och glada humör, och sjöng för oss svenskar under kvällen vid en utomhusbrasa. De sa att nationalismen för dem var att leva så nationellt som möjligt, och sången och musiken var ett viktigt sätt för dem att uttrycka sin nationalism på. Det nationella idealet lever vidare från en generation till nästa och skapar en glädje och sammanhållning som är ytterst väsentlig, sa de.

Det var något nytt för oss tysta svenska. Sjunga? Högt, inför andra? Verkligen, är det normalt? Det fick mig att tänka, att kanske har vi blivit dåliga på att leva ut vår nationalism i Sverige. Vem vet, det kanske är det som är äkta nationalism, att leva den? All denna kamp kanske är lönlös, om inte de som utför den har en inre gemenskap och en kultur som ett alternativ till den så kallade ”kultur” vi ser i samhället idag. En unik och äkta sådan som sedan förs vidare till våra barn, så att den inte dör ut.

Det är onekligen svårt det där med ”kamp”. Kampen för det rätta. Som ung får jag erkänna att jag egentligen inte har en aning om vad riktig kamp är. Och, ung som man är, beundrar man revolutionärer och hjältar som då och då dyker upp på filmduken – modiga män med svärdet i hand som kämpar för sin frihet och sitt land. Män som genom närmast dumdristiga aktioner lyckas avslöja spionen och avvärja en attack från fienden, som man kan läsa om i flick- och pojkböcker från trettiotalet. Men idag, vad gör man? Vi har ett problem och en lösning, men hur når vi dit på bästa sätt? 

Nåväl, tillbaka till Tyskland. Att leva i en nationell kultur handlar inte om regler eller förbud. Det blir en livsstil hos dem som har nationalismen i sig. Personerna som besökte oss i Tyskland hade nationalismen i sig, de hade kärleken till sin historia och till sitt folk som drivkraft, och inte hatet till den antikultur vi ser idag. Det kanske är det som är skillnaden, lever man och utstrålar nationalism kämpar man framför allt för något, och inte emot. 

Men, då kommer vi till en svår sak. Om vi i Sverige inte på samma sätt som tyskarna har en egen nationell och sund kultur, hur ska vi då kunna kämpa för något? Det är verkligen en berättigad fråga. Själv satt jag, tyst som en mus, och lyssnade på tyskarnas glada, fosterländska sånger. De undrade vad vi i vår nationella rörelse gjorde för att leva ut och bevara det arv som generationen före oss hade lämnat efter sig. Om det inte var att sjunga, hur fick vi då till en god gemenskap värd att föra vidare? Ännu en berättigad fråga, som åtminstone inte jag hade svar på. 

Jag snöar lätt in på kamp, och tänker på det som är framför oss, på”fienden”, på det som vi kämpar emot. Nu måste jag på något sätt fokusera lika mycket på det som vi ska föra vidare, på det som finns bakom oss och som driver oss. Vad är det egentligen? För mig har det alltid varit en känsla, men endast en känsla. En känsla av plikt och en känsla av att det är det rätta och naturliga. Kanske finns det något reellt bakom denna känsla, en glädjens och gemenskapens kultur som kan driva en framåt i kampen.

Nuförtiden så sysslar jag inte med politik och har istället börjat spela Dota 2. Kanske kommer jag satsa en slant på odds riksdagsvalet 2022. Något jag fortfarande njuter av är emellertid att resa!